Ett kort tag efter händelsen på åkern känns det som om helvetet bryter lös totalt i mitt liv!
Jag förstod överhuvudtaget inte vad som hände med min kropp. Jag hade konstiga hjärtklappningar, jag hade konstiga krypningar och det kändes som om det surrade i hela kroppen. Jag var jättetrött, men kunde inte sova, illamående och klarade knappt av att äta pga det. Jag uppsökte en funktionsmedicinsk klinik för jag trodde att de kunde hjälpa mig nu när läkarna inte kunde det. Där fick jag vitaminer och mineraler, där dosen kunde vara flera hundra och andra flera tusen gånger dagsbehovet. Det här blev till slut alldeles för mycket för min kropp.
Sista gången jag var där på behandling fick jag, när jag ligger på britsen för behandling, se ett stort vitt sken i taket och på båda sidor om det skenet får jag se två stora "saftblandare", sådana orangefärgade varningslampor som finns på tex lastbilar och traktorer. Jag ser hela den här bilden medan jag ligger där på britsen och jag funderar om den här varningen är till mig eller till kvinnan som behandlar mig. I efterhand har jag förstått att det var till mig. Den här gången fick jag ännu mer burkar med vitaminer och mineraler med mig hem som kvinnan den dagen provade ut genom kinesologi, det betydde att hon fick mig att ta en hel massa tabletter på plats under tiden hon undersökte om jag blev stark eller svag av dessa tabletter. De jag blev "stark" av fick jag svälja direkt.
Det här blev sista droppen för min kropp som totalt gjorde revolt! Nu fick det vara nog!
På vägen hem från den funktionsmedicinska kliniken känner jag hur jag håller på att lämna min kropp. Där och då blir det en totalkollaps av kroppen och den tål nu i stort sätt INGENTING! Jag tål inte längre mat, mobiler, el, kläder, hudvårdsprodukter, rengöringsmedel, metall, batterier, människor...Ja, listan kan göras mycket lång.
En dag när jag sitter på övervåningen, i stort sett det enda stället jag klarar av att vara på, kände jag i hela kroppen att det hände något annorlunda i huset när min man kom hem från jobbet, för min kropp började vibrera. Han hade glömt bort sig och tagit med sig en aluminiumburk in och min kropp, i det tillstånd den var i, kände av förändringen som skedde i huset av den burken utan att veta av att den kom in i huset. Så känslig var min kropp.
Jag var nu helt isolerad och bunden till mitt hem. Jag kom inte ut i samhället och jag kunde inte ta hem människor hit för min kropp reagerade på människor utifrån då de var för "uppladdade" för att jag skulle kunna träffa dem.
Eftersom jag inte tålde mat fick jag ändå försöka att äta lite av det jag ändå reagerade minst på. Detta gjorde att jag gick ner väldigt mycket i vikt. När vågen visade 43 kg slutade jag att väga mig, det blev för jobbigt psykiskt. Jag visste ju inte om jag ens skulle överleva det här.
Så än en gång vill jag påminna om att new-age är ett gift som sakta dödar! Du bryts ner successivt, hälsomässigt, känslomässigt och ekonomiskt.
Jag är väldigt glad, när jag ser tillbaka, att vi bor i ett gammalt hus med vedspis där vi kunde baka och laga mat eftersom vi inte kunde ha elen på i huset. Vi gjorde så att vi endast hade el på till kylskåpet, men det kunde inte jag gå i närheten av under en period på nästan två år. När de andra tvättade och städade fick jag vara ute. Sommar som vinter. Var det alldeles för kallt fick vi tvätta för hand. Eller snarare de andra, för jag var oftast alldeles för svag. Mobiler, datorer, tv, allt sådant fick vi klara oss utan i över två år, så det är lite komiskt att läsa de här annonserna på Facebook där de frågar om du skulle klara dig utan el, mobil och dator i 30 dagar. Ja, tänker jag, vi som hel familj klarade det här i drygt två år.
Fortsättning följer!
Var välsignad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar