Den mörka dagen

Jag minns dagen med väldigt klar skärpa trots att det har gått över 40 år. 
Jag ser för mitt inre hur jag och min kusin, efter lunchen hos min mormor, i lägenheten, leker bakom soffan som står en bit från väggen, just tillräckligt för att vi ska kunna "bo" där i våran lek. Vi leker som vanligt uppslukade av varandra och blir flera gånger tillsagda att släppa in våra syskon i leken. Vi svarar "ja" varje gång, men vi ser bara varandra när vi leker, så dom andra tröttnar till slut och går och gör något annat. 
Detta var en söndag och framåt kvällen var det dags att åka hem. Vad vi då inte förstod, eller för den delen inte kunde veta, var att det var sista gången vi skulle ta farväl av varandra. Uppbrotten var alltid jobbiga, eftersom vi aldrig visste när vi skulle ses nästa gång, eftersom vi bodde ca 9 mil ifrån varandra. Men efter den här dagen skulle vi aldrig mera ses. Måndagen kom och det var alltid då jag längtade som mest efter min kusin, alltid dagen efter vi setts, för att sedan sakta avta till nästa gång vi sågs.

På tisdagen när jag kom hem från skolan, såg jag både min styvfars och hans föräldrars bil på parkeringen vid vårat hus, vilket aldrig hände en vanlig vardag, då dom alla arbetade. Jag saktade in mina steg och funderade på vad som hade hänt. Varför var dom hemma mitt i veckan? 
När jag kom in i huset hörde jag min mamma gråta i ett annat rum. Min styvfar var hos henne och dom talade om för mig vad som hänt. Att min kusin blivit mördad, att jag aldrig skulle få träffa henne igen. 
Hela mitt inre rasade ihop, men jag visade ingenting utåt, jag hade hamnat i ett chocktillstånd. Det var som om alla mina känslor låstes inne där och då. Min mamma som själv mått dåligt i hela sitt liv var inte kapabel att trösta, så jag fick klara mig själv i min sorg. När människor frågade hur det var, sa jag bara att allt var okej. Det var lättast så, det blev inga följdfrågor då.

Jag kan inte ens komma ihåg att jag grät den dagen, men jag har gråtit många tårar över det här, när jag efter många år som kristen fick hjälp i själavård, för att läka alla dessa hemska sår och själva chockupplevelsen.  

Såren och sorgen blev inte bättre av att alla tidningar i landet verkade skriva om mordet och att bilder på min kusin fanns på varenda löpsedel, under flera dagar.Vart jag än gick eller åkte så fanns hon där på bild. Jag lider med människor än idag när media ska "gotta" sig i andras sorg för att sälja lösnummer.

Du som varit utsatt för chock eller trauma på något sätt, det finns hjälp att få!

Var välsignad!