Barndom och uppväxt

Jag är uppväxt i en familj som bestod av mamma, styvfar och två halvsyskon. Min egen biologiska pappa fick inte vara en del av min uppväxt och mitt liv pga olika omständigheter. Jag saknade honom konstant och trodde att mitt liv skulle bli enklare om han bara fanns där. Jag tyckte inte om min styvfar, och talade ofta om för honom när han sa åt mig något, att han inte hade rätt att göra det, för han var inte min pappa.
Livet komplicerades mycket mer för mig genom att min mamma alltid mådde psykiskt dåligt. I stort sett hela sitt liv gjorde hon det, och hon gick på starka mediciner dygnet runt. Man visste aldrig från dag till dag vilket humör hon var på och hur hennes temperament var just då.
När jag blev äldre, lärde jag mig att känna in hennes känsloläge i atmosfären, innan jag klev in innanför dörrarna efter skolan, för att något sånär veta hur jag skulle bete mig i hemmet den dagen.  
Detta gjorde mig till slut väldigt känslig för alla människor i min omgivning och jag kände av i stort sett allt och alla. Detta gjorde naturligtvis att jag mådde väldigt dåligt.

Mina "andningshål" som barn var när vi åkte hem till min styvfars föräldrar, min gammelmormor, men allra mest när vi åkte till mormor i stugan eller till lägenheten och min jämnåriga kusin var där. Hon var inte bara min kusin, hon var också min allra bästa vän. När vi träffades gick vi så helt upp i varandra, att vi i stort sett varken såg eller hörde dom andra som fanns runt omkring.
Hon hade också sina problem på hemmaplan, av en pappa som misshandlade hennes mamma.

Detta var stunder av frihet, att bara få vara med varandra! Även om vi båda hade syskon som lekte runt omkring oss och ville vara med, så var det bara vi, som instängda i en bubbla, utestängande omvärlden.


Du som läser det här kanske själv har varit med om en jobbig uppväxt, där mycket har hänt som kanske fortfarande inte vill släppa sitt fäste i ditt liv.
Jag har fått ovärderlig hjälp i själavård med det här, och lever idag fri från allt det jobbiga detta skapade under min barndom och uppväxt. Och som det står i Johannesevangeliet 8:36 i Bibeln: Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.
Mer om hur det gick till berättar jag längre fram. Först vill jag fortsätta att berätta om min barndom i nästa inlägg.

Var välsignad!