Jag går som i ett töcken av saknad efter min kusin, samtidigt som mitt fysiska mående blir sämre och sämre av alla mina rädslor. Jag har andeväsen "packade" i mitt sovrum, som vid värsta rusningstid på centralen i Stockholm. Det är så kompakt, så när jag ska ta mig till sängen på andra sidan rummet får jag i stort sett skjuta andeväsendena åt sidan för att jag ska komma fram. Sen lägger jag mig i sängen och försöker sova. Jag sover i fosterställning, konstant rädd, konstant spänd. Nu är det inte bara jag som ser andar, utan båda mina syskon gör det också.
Det här att jag lever i den här rädslan och med den här spänningen i kroppen gör att min kropp en dag säger ifrån, och jag har sån värk att jag inte ens kan resa mig upp ur sängen. Då är jag 15 år och det har gått 7 år sedan mordet på min kusin.
Min mamma i stort sett bar mig till bilen och körde mig till Akademiska sjukhuset, där både läkare, överläkare och annan sjukvårdspersonal undersökte mig och tog prover på mig, men INGEN hittade något som helst fel på mig, förutom att dom såg att jag mådde dåligt och hade väldigt ont. Jag blev hemskickad med reumatikermedicin, vilket inte hjälpte mot mina problem. Jag behövde hjälp av annat slag.
När nu läkarna inte hittade något fel på mig och medicinen inte hjälpte, beställde min mamma tid på ett hälsohem åt oss, så att jag kunde få den hjälp jag behövde där, trodde hon i alla fall. Jag fick zonterapi, vegetarisk kost och olika typer av fotbad och jag upplevde mig själv må mycket bättre.
Där och då, 15 år gammal började mitt sökande inom kost och alternativa behandlingsmetoder för att jag skulle må bättre fysiskt. Jag återkom en kort tid därefter för att själv gå min första zonterapikurs. Eftersom jag var så ung var alla så entusiastiska av mitt intresse, så jag fick även vara med en naturläkare när han "flyttade runt" på "energier" i en hjärtsjuk kvinnas kropp för att hon skulle må bättre. Det kändes då både otäckt och spännande och väckte mitt intresse för andliga erfarenheter.
Men det här är INTE rätt väg att gå! Mitt sökande skulle bara få mig att må sämre och sämre! Men det visste jag inte då!
Var Välsignad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar