Gud hade som sagt sin egen väg i hur jag skulle hitta min gamla klasskamrat. Jag använde alla kanaler jag kunde hitta för att söka efter henne, men hittade henne ingenstans. Jag pustade ut och tänkte att jag skulle slippa, men varje gång jag tänkte så var bilden på henne tillbaka framför ögonen så Gud ville INTE att jag skulle släppa det här, i Hans ögon var det viktigt för mig att genomföra detta "förlåt" med henne. Så jag började fråga runt bland kristna både där jag bor men också på andra ställen om någon kände igen hennes namn och var i Sverige hon kunde befinna sig. Jag började också leta i mitt minne om jag kunde ha hört något om henne som jag kunde ha användning för så att jag kunde hitta henne.
Mitt minne sa mig att jag hade hört något om att hon var gift med en pastor och inte med vilken pastor som helst utan en pastor från Livets Ord. Det värsta tänkbara i min värld! Livets Ord bestod enligt mig vid den tiden bara av ett gäng helt galna människor och nu skulle jag alltså behöva ringa dit för att komma vidare i spåret av att hitta min tidigare klasskamrat.
Så fort jag fattat att jag måste ringa till Livets Ord kändes det som att ta sats inför ett 60 meterslopp. Det var klara, färdiga, gå som gällde. Jag ringer växeln och får numret till en pastor som har samma efternamn som henne med förhoppningen om att det är hennes man. Det tutar upptaget och det är bara en timme kvar till Livets Ord stänger för dagen så jag ringer med fem minuters mellanrum tills de stänger men får inget svar. De ska öppna igen klockan nio morgonen därpå och jag sitter då redo vid telefon för att ringa igen. Då svarar pastorn, som bekräftar att han är hennes man, och jag berättar mitt ärende. Jag berättar att jag blivit frälst och nu blivit tillsagd av Gud att be om förlåtelse. Jag får hennes telefonnummer och han avslutar samtalet med "Vi ses snart!" Min hjärna börjar arbeta på högvarv med tankar som "Det går ju inte, de kan ju inte komma hit hem till mitt hus, de är ju Livetsordare. Nej, nej, nej vad ska min man säga....". Jag ringer henne och jag får säga mitt förlåt och det känns gott i hjärtat. Men sen säger hon: "När kan vi komma och hälsa på?" och än en gång funderar jag hur jag ska kunna ta mig ur det här. Men de kommer och det blir ett härligt möte.
Innan jag fortsätter min berättelse om vad som hände när de var här så vill jag berätta lite om vikten av förlåtelse.
Var välsignad!